Brunulla

FÖR EVIGT

Allting hände väldigt fort. Jag såg in i ögonen på andra sidan trottoaren. De var fyllda med förskräckelse. Jag visste att det som alldeles strax skulle hända skulle ske, jag hade drömt om det i flera nätter. Jag visste att det skulle göra ont men det var ingen ide att försöka dra sig bort. Det var menat att ske. Ögonen på andra sidan trottoaren, som för bara några minuter   sedan hade vart alldeles lugna tittade nu med fasa mot den sladdande bilen. Jag visste att det var något han skulle få leva med i hela sitt liv så jag log mot honom och blundade sedan. Bilen körde in i mig från sidan, jag hörde hur revbenen gick rakt itu  och kände sedan hur adrenalinet pumpade genom kroppen. Jag undrade om föraren skulle klara sig, han hade kört in i ett träd med väldig fart. Men sedan såg jag in i de vackraste ögonen jag visste och jag såg smärtan i dem, blodet, förvåningen att jag knuffat bort honom.

Efter några sekunder slöt han upp vid min sida, hans ögon var chockade av rädsla. Du kommer att klara dig, hörde jag honom mumla. Jag sträckte upp handen mot hans ansikte och ignorerade mina revbens protester. Jag snuddade lätt vid hans kind och berättade sedan med kvävd röst att jag inte skulle klara det. Rädslan steg i ansiktet på honom och jag viskade med låg röst att det var okej. Jag var beredd, det skulle inte göra ont mer, ljuset skulle snart synas och jag skulle med glädje kliva in i det. Han kämpade men inte jag. Det var inte så att jag hade haft ett dåligt liv och ville dö men min tid var inne. Dagen var kommen då min tid på jorden var slut. Jag visste detta. Det var bara frågan om några minuter kvar nu, jag samlade all kraft för att sedan titta in i min favorit plats på jorden. Ögonen mötte mina. Tårarna började falla, han lade sig sedan stilla tätt intill mig. De återstående minuterna tillbringade vi i tystnad. Hans röst kom som ur en dimma, För evigt. Det var ingen fråga utan ett konstaterande. För evigt, ekade min nu så kvävda röst tillbaka. Hjärtat slutade sakta slå, ljuset omfamna mig och ett par läppar trycktes varsamt mot mina. 

slutet är alltid en början på något nytt, och i evigheten finns bara du och jag.

av : Johanna .w